Bredden fyllde Honda FR-V till brädden

Honda har gjort flera kluriga modeller, men frågan är om inte FR-V är den finurligaste krumeluren av dem alla.

Honda är i många avseenden ett speciellt varumärke. Här i Sverige spelar företagets bilar en ganska blygsam roll men de knotar på genom decennierna och tilltalar ofta genom sin fint utmejslade motorteknik och sin utstrålning av viss klass, utan att för den skull lysa betraktaren i ögonen. Ja, de vildaste versionerna av Civic Type R undantagna förstås.

I exempelvis USA är det annorlunda för Honda, där är världens största motorcykelmärke också ett av de största bilmärkena. Accord i några versioner har till och med varit USA:s mest sålda personbil över huvud taget.

Så bra har det aldrig gått i Sverige men ett par händelser i backspegeln är minnesvärda, främst lanseringen av inte mindre än fyra Civic-varianter till 1984 års modell: en tredörrars halvkombi, en sedanversion med fyra dörrar, en högbyggd funkiskombi kallad Shuttle och så en osedvanligt ärtig liten sportcoupé, CRX, som gav nytt hopp åt alla sportvagnsentusiaster.

Fyra syskon som inte hade en enda karossdel gemensam. Försök att hitta en hyfsat fin CRX eller en Shuttle i dag om du kan, eller en åttiotals-Civic över huvud taget!

”Honda simmar i sin egen fåra i bassängen” brukar en god vän, tillika Hondasympatisör säga. Han växte upp i baksätet till en Accord från tidigt 80-tal och ränderna i det stolstyget måste ha etsat sig fast på honom. Han brukar skoja om att öppna ett museum enbart för Hondabilar och får då ett förunderligt allvar i rösten.

Ett exempel på en Honda på ytterbana i vattnet ser vi här på bilden, Honda FR-V. Den provkördes i Vi Bilägare nummer 7/2005 och förekom också i ett stort grupptest av ”flexibilar” några nummer senare.

»Ett exempel på en Honda på ytterbana i vattnet ser vi här.«

Frontens design avslöjar inget särskilt, en typisk japansk bil för sin tid. Inte heller den kompakta sidoprofilen med lätt framåtlutad hållning sticker ut. Nä, det är något med bredden på FR-V som låter ana att detta inte är en kaross vilken som helst.

FR-V var så bred (181 centimeter) att man kunde sitta tre i bredd där framme och tre i bredd där bak. En japansk ”take” på Fiat Multipla helt enkelt, minus den italienska bilens kontroversiella design. Visserligen ser en FR-V lite stubbig ut, men konstig är den ändå inte.

Med tre sittplatser i bredd både fram och bak ville Honda locka barnfamiljer.

I likhet med en del andra bilar där det praktiska fått råda hade FR-V sin växelspak (det fanns manuell låda och automatlåda att välja på) högt uppe på panelen så att golvutrymme för passageraren i mitten fram frigjordes. Det behövdes, både i fram- och baksätet var mittplatsen smal men sittplatsen gick i alla fall att skjuta lite i längsled.

Mittplatsen fram kunde fällas fram och bildade då ett ”generöst armstöd” med förvaringsfack. Bagageutrymmet fick mycket beröm, det svalde massor.

”Överlag känns det snabbt att det här är en bil som passar bäst för småväxta. Sittdynorna är korta på alla platser men framför allt lider man av det i baksätet. Efter en dryg timme på passagerarplats utan lårstöd fullkomligt skriker benen efter en chans att få räta på sig”, skrev provförare Tommy Wahlström. Det gick helt enkelt inte att få in allt på bara 428 centimeters karosslängd.

För en gångs skull i en Honda var det motorn som var modellens största problem.

Bilens akilleshäl var nog motorn, för en gångs skull för Honda. Den var på två liter och 150 hk och befanns vara alldeles för klen för den drygt 1,5 ton tunga FR-V. Omkörningar krävde högvarv och nedväxlingar som gjorde att ”bränsleförbrukningen stack all världens väg”.

Chansen är liten att möta denna särling på vägarna i dag. I skrivande stund fanns sex FR-V till salu på Blocket och totalt såldes 500–600 exemplar åren 2005–2008. En krumelur, visst, men en kul.